Vanliga frågor

Frågor och svar

Jag har hört att utfallet av KUB-test kan påverkas av IVF så att risken för kromosomfel på fostret blir falskt hög. Stämmer det?

KUB-test är en metod för att skatta risken för om graviditeten man bär har ett kromosomfel, s k trisomi. Kroppens celler innehåller normalt 23 kromosompar. Vid trisomi har man utöver dem fått en extra kromosom. Den kanske mest kända varianten av trisomi är Downs syndrom, trisomi 21. Fostret har då fått tre st kromosomer av nr 21. Andra relativt vanliga trisomier är trisomi 15 och 18.
Om man vill ta reda på om fostret har ett sådant tillstånd är de enda säkra sätten att göra fostervattenprov (amniocentes) eller moderkaksprov ("CVS"), sk invasiva prov. De metoderna ökar dock risken för missfall med ca 0,5-1%.
Risken för trisomi stiger med ökande ålder. Att göra invasiva test med enbart ålder som urvalsinstrument är dock en ganska trubbig metod. Man har därför utvecklat metoder för att skatta den individuella risken för trisomi i den aktuella graviditeten. Ett sådan test är NUPP, där man med ultraljud mäter den sk nackuppklarningen som fostret har. Den metoden påvisar omkring 75% av trisomi 21. Genom att lägga till ett par blodprover, beta-hCG och PAPP-A, kan man öka känsligheten till ca 90%. KUB är alltså en kombination av NUPP och blodproverna beta-hCG och PAPP-A.

IVF påverkar halterna av beta-hCG och PAPP-A, så att den riskkvot som anges kan bli felaktigt hög. Den programvara man använder kompenserar därför för om IVF är gjord. Med andra ord är det i slutändan ingen skillnad, men det är förstås viktigt att du meddelar att du blivit gravid genom IVF.
Detta gäller vid "färsk" IVF, alltså om stimulering och ägguthämtning har gjorts. Har man gjort en frysåterföring och blivit gravid är det ingen skillnad.

Se även www.nupp.se

Inte alla landsting erbjuder NUPP eller KUB. Kom ihåg att all fosterdiagnostik är frivillig. Det är viktigt att man, innan man gör något test, funderar igenom hur man gör om man visar sig ha hög risk eller om ett invasivt prov visar sig vara avvikande.

Jag hörde talas om en kvinna som var 40 eller 41 år och hade en mycket dålig äggreserv i sina äggstockar och ändå blev gravid och fick barn. Hon hade varit till en IVF-klinik och avråtts från IVF-behandling för att chanserna såg så dåliga ut. Alla värden talade för att hon hade få ägg kvar och de fick rådet att i stället pröva äggdonation. Ganska kort tid efteråt blev hon gravid utan någon hjälp och har nu fött ett friskt barn. Betyder det att de prover ni tar för att mäta äggreserven inte är pålitliga?

Din fråga är viktig. Enklast är att svara med en liknelse. Om en tobakshandlare säljer en lott till fru A så vet han att en person på 1000 kommer att få en högvinst. Men han vet också att 999 inte kommer att få vinst. Han säger då inte till fru A att just hon kommer att få en högvinst. Det vore inte seriöst. Om hon frågar om chanserna till högvinst borde han säga att de är en på tusen. Fru A skulle heller inte komma på tanken att bli arg på tobakshandlaren, om hon efteråt faktiskt vinner högvinsten och han inte givit henne något större hopp om att just hon skulle göra det.

Precis så här är det med mätning av äggreserven. Man kan med de metoder som finns (menscykelns längd, antalet äggblåsor, hormonerna FSH, LH och AMH) ge paret en ungefärlig chans att lyckas med en IVF. Nuförtiden nöjer man sig oftast med att enbart ta prov för AMH och att undersöka äggstockarna med ultraljud för att mäta äggreserven. Om den skattade chansen är 40-50% så innebär det att faktiskt i snitt 45 kvinnor av hundra blir gravida (se Vetenskap). Man kan dock inte utlova en graviditet i det enskilda fallet. Och graviditet är ju precis som lottvinster - man blir inte gravid till 45% utan antingen blir man gravid eller ej. Om chansen är mindre än 5%-10%, så avråder vi från IVF-behandling. Då föreslår vi äggdonation, som ju faktiskt ger chanser på 35-40% i allmänhet.

Av det här så förstår man att även de kvinnor som uppvisar mycket små chanser att lyckas (enligt mätningarna) ändå kan ha en mikroskopisk chans. Hos enstaka av dessa kvinnor kan det fortfarande finnas ett bra ägg kvar. Men det finns ingen metod som idag kan påvisa vem den kvinnan är. Det kan röra sig om just en chans på 1000 i det fall du beskriver. När hon blir gravid är det som om just hon fått den där högsta vinsten. Men det hade ju varit oseriöst av doktorn att säga att just hon skulle vara den som hade den maximala turen. Det seriösa rådet är att säga att bästa chansen för paret skulle vara äggdonation. Och att just IVF med för dåliga chanser inte vore medicinskt moraliskt försvarbart. Däremot brukar vi säga till dessa par med mycket låg chans att chansen nästan aldrig är helt noll - "under" kan inträffa. Och ska göra det, rent statistiskt. Men mycket sällan, och man kan aldrig säga på förhand vem som ska bli den lyckligt lottade!

Vi tycker ändå att skattning av äggreserven är en av de viktigaste förbättringarna inom barnlöshetsområdet på senare år. Genom att fortsätta att förbättra känsligheten i metoderna kan vi ge våra par vettiga beslutsunderlag när det gäller så viktiga beslut som att göra behandling eller ej, fortsätta eller ej, satsa på äggdonation eller ej.

Jag får bara mens ett par gånger per år. Det har varit så sedan tonåren. Nu är jag 25 år och vill försöka få barn. Vem ska man vända sig till att för att få reda på vad som är felet och vad som kan göras?

Du bör vända dig till en gynekolog med specialinriktning mot hormon - och barnlöshetsfrågor. Om du inte bor alltför långt från Uppsala kan du boka en tid hos oss. Utredningen kan i allmänhet göras med ett besök och några blodprover. Kostnaden är vanlig patientavgift, även om du inte bor i Uppsalaregionen.

Ditt problem kan bero på vilken typ av äggstockar du har. Mindre ofta finns orsaken i hypofysen i hjärnan. I bland kan det finnas störningar i sköldkörteln (dock sällan om man som du haft problemet sedan mensdebuten). I vissa fall spelar kroppsvikten och fysisk aktivitet avgörande roller.

Vi gör en noggrann undersökning av dina äggstockar med ultraljud.

Den vanligaste anledningen till glesa mens i din ålder är att du har äggstockstypen PCO. Detta ser vi vid ultraljudsundersökningen. Du kan läsa mer om PCO och PCO-syndromet, PCOS, under rubriken PCOS. Vanligtvis är chansen att bli gravid och få barn då mycket god. Stimulering av äggstockarna (man börjar med Pergotime)  för att få fram ägglossning hjälper ofta. Om detta ej skulle vara tillräckligt går man vidare med IVF, där chanserna är mycket goda att lyckas vid din ålder och PCOS som orsak.

Om orsaken till din mensstörning finns i hypofysen så visar det sig i ett blodprov genom en ökning av hormonet prolaktin. Också då är prognosen att du kommer att få barn god - det finns tablettbehandling. Blodprover avslöjar också en eventuellt störd funktion av sköldkörteln. Också detta är i allmänhet lätt att behandla.

Om orsaken ligger i undervikt/hård träning, så syns det också i hormonprov. Minskad träning och viktuppgång kan då ofta få ägglossningarna att återkomma, men ibland kan viss ägglossningsstimulering behövas också (efter att vikten blivit normal).

Om du har övervikt, kan en viktminskning bidra till att du får igång ägglossningar. Övervikt är ofta förekommande vid PCOS, och viktminskning är oerhört viktig innan ev ägglossningsstimulering startar.

Om ultraljudsundersökningen talar för att du har små äggstockar och få äggblåsor, motsatsen till PCO, kan din äggreserv vara nedsatt. Hormonprover (FSH, LH och AMH), visar hur kraftigt nedsatt den är, och ger vägledning om behandlingsalternativ.

Vi har gjort tre försök med IVF utan att lyckas. Jag är 37 år och min man 39. Jag har fått ganska normalt antal ägg vad jag förstår, 7, 9 och 9 ägg. Varje gång har man sagt att det ägg man satt in sett bra ut, men inget av de andra har kunnat frysas. Är det någon mening att fortsätta med fler försök eller ska vi ge upp?

Din fråga går inte att svara på mer exakt utan att veta mer om er och era behandlingar. En av de viktigaste faktorerna som avgör hur stor chans man har att lyckas, är hur känsliga äggstockarna är för hormonstimuleringen - dvs det är viktigt om du fick ut dina ägg efter ganska låg dos eller om det krävdes en hög dos. En bra äggstockskänslighet betyder i allmänhet bra chanser. Det är också viktigt att veta hur fina de befruktade äggen var. På Linnékliniken använder vi en egen mycket noggrann bedömning av de delade äggen - en slags poängsättning som är direkt relaterad till embryots chans att implantera. Dessa två faktorer ingår i en prognosbedömning av parets chanser, tillsammans med kvinnans ålder och information om hur tidigare behandlingar gått. Våra studier visar att antal misslyckanden faktiskt inte är så avgörande som man kan tro - chansen sjunker inte avgörande för varje misslyckat försök. Och har man fått en graviditet på en behandling, även om det blev ett missfall, så "rankas" man igen som det var första försöket, alltså med högre chanser.

Sammanfattningsvis kan man säga att om era finaste embryon skulle klassats som "10 poäng" i vårt Linnésystem och dina ägg hämtades ut efter en måttlig stimulering, så finns fortfarande ganska bra graviditetschanser för er vid nya försök, 30 upp till 40% chans per försök, trots dina 37 år och tre misslyckade försök. Sedan är det förstås alltid upp till er att avgöra om dessa chanser är värda att ta. På Linnékliniken arbetar vi just på det här sättet - vi vill ge er en egen chansbedömning. Att bara tala om vilket genomsnitt som gäller för kliniken eller ens vid en viss ålder anser vi är alldeles för grovt och ibland rent vilseledande. Vid en bedömning hos oss använder vi data från tidigare behandlingar tillsammans med en noggrann undersökning av äggstockarna och helst en del hormonvärden för att ge en så noggrann skattning som möjligt av parets chanser. Och vi är helt ärliga! Sedan är det upp till paret att bedöma om man vill gå vidare och faktiskt göra fler behandlingar.

Min man och jag har gjort ett IVF och ett försök med frysta och tinade ägg. Det blev ingen graviditet. Jag är 33 år och utredningen har inte visat någon förklaring till att vi inte fått barn trots att vi försökt i 2 år. Jag har läst på er hemsida (Nyheter) att det är bra att ha långa menscykler, och det har jag (oftast kring 30 dagar). Doktorn sa också att mina äggstockar såg fina ut med många blåsor och jag blev lite överstimulerad vid behandlingen. På er hemsida står det också att det är bra att ha äggstockar med många små blåsor. Jag fick 15 ägg efter att ha tagit en låg (?) dos Puregon (100 enheter i 10 dagar). Tolv ägg blev befruktade och jag fick ett fint ägg insatt och 6 frysta. Månaden efter fick jag ett tinat ägg insatt men inget försök lyckades, trots att också det tinade ägget såg fint ut. Vad är felet? Stöter jag bort äggen? Är det fel på livmodern?

Din fråga är en av de vanligaste. Vi är idag ganska säkra på att livmodern och dess slemhinna väldigt sällan är problemet. Erfarenheterna från fr a äggdonation visar att det är embryot som styr sitt eget öde. Är det ett allt igenom perfekt embryo så fortsätter det att växa och blir så småningom ett foster och ett barn. Vid äggdonation finns inte någon egentlig minskning av graviditetschansen med ökad ålder hos kvinnan som får ägget insatt i livmodern. Dvs om ett perfekt embyo sätts in på en kvinna som är 45 år så har hon ungefär samma chans att bli gravid som om hon varit 25 år. Livmoderslemhinnan är alltså mottaglig även hos en "äldre" kvinna, medan hennes egna ägg nästan alltid vid den åldern är för dåliga för att ge en graviditet.

Felet sitter alltså nästan alltid i embryot. Det kan verka konstigt att få höra att ett embryo som sätts in ser perfekt ut, men ändå inte ger en graviditet. Förklaringen är att vi bara kan se hur embryot ser ut, inte hur det är inuti, i alla sina mikrodelar. Senare tids studier har visat att även embryon som ser perfekta ut, ofta har kromosomfel (som man inte kan se i mikroskop). Embryot ser då "skenbart" perfekt ut. Den troligaste förklaringen till att ni inte lyckats med de två embryon som satts in är alltså att de inte var perfekta inuti. MEN - chansen att det förr eller senare ska vara ett perfekt embryo som sätts in är säkert hög i just ert fall. För detta talar att du verkar ha en mycket bra äggstocksreserv: långa menscykler, äggstockar med många omogna äggblåsor, bra äggproduktion på låg stimuleringsdos, lite överstimulering. Dessutom fick ni fina embryon, och flera som frystes in. Dessutom är du ganska ung i dessa sammanhang. Hade du gjort behandlingen hos oss skulle vi kunna ge mer exakta chanssiffror, eftersom vi har vårt speciella scoringsystem för embryon, och våra speciella prognosmodeller (Se Vetenskap och Resultat). Vi hade då kunnat ge mer exakt information om HUR fina embryon ni har, på en 10-poängsskala. Men mellan tummen och pekfingret borde ett par som ni ha säkert 75 - 80 % chans att lyckas om ni fortsätter med fler försök. Och troligast är orsaken när/om ni lyckas att det just då blev ett perfekt embryo som sattes in - alltså ett som är perfekt även inuti.

Jag är 35 år och har opererats för chokladcysta på vänstra äggstocken för tre år sedan. Nu ser man en liten cysta också på höger sida. Den är två centimeter, och har haft samma storlek i ett halvår. Jag har inte ont som jag hört man kan få med endometrios. Problemet är att min sambo och jag försökt få barn i två år nu och min läkare säger att det beror på endometriosen att vi inte lyckats. Han vill ta bort den nya cystan också, men jag är tveksam. Jag tror mer på IVF, men har hört att det kan vara svårare att lyckas med IVF också om man har endometrios. Min sambo har bra spermaprov. När vi gjorde undersökning av äggledarna med ultraljud och genomspolning så verkade de OK. Vad ska vi göra?

Din fråga belyser många viktiga och tyvärr ofta missuppfattade problem inom barnlöshetsbehandlingen.

1) Endometrios bidrar ofta till svårigheter att få barn, men bara om det finns sammanväxningar, ärrvävnad, som gör att äggledarna har problem att röra sig och därmed fånga upp äggen. Lindrig endometrios, som oftast bara ses som små knottror på bukhinnan i samband med laparoscopi, ger med all säkerhet inte problem att få barn.

2) Har man endometrioscystor så kan dessa ibland ge sådan inflammation omkring sig att det just blir sammanväxningar. Det är inte säkert att en undersökning med ultraljud och kontrast kan avslöja sådana sammanväxningar - den undersökningen visar bara att äggledarna är hyggligt öppna.

3) Man ska vara mycket återhållssam med att operera endometrioscystor, eftersom varje sådan operation tar med sig tusentals ägg, hur försiktigt man än opererar. man minskar alltså den sk äggstocksreserven (läs mer om den på Resultat), som är viktig för att lyckas med IVF. Dessutom blir fruktsamheten inte bättre av att operera endometrioscystorna. Vi tycker bara att man ska operera sådana om de är stora och/eller ger mycket besvär. För dig som är utan smärtor och har en cysta på bara två cm vore det direkt olämpligt att operera. Detta ännu mer som du redan opererats på andra äggstocken, vilket troligen minskat dess kapacitet.

4) Endometrios i sig minskar inte chansen att lyckas med IVF. Det är visat i stora undersökningar. Om man däremot opererats och minskat äggstocksreserven så minskar chansen - allt beroende på hur omfattande operationer som gjorts.

5) Sammantaget bör du alltså inte genomgå en ny operation i dagsläget. Eftersom ni försökt i två år och spermaprovet är OK så börjar det bli mindre sannolikt att ni ska lyckas utan hjälp. Sammanväxningar är tänkbart. IVF känns som bästa åtgärd, och helst utan längre dröjsmål - om endometriosen skulle öka och ge symtom som tvingar fram en operation.

Min sambo och jag gjorde en IVF-behandling på en klinik som enligt vår hemmadoktor "alltid odlar äggen i fem dagar". Vad vi förstod skulle det vara en fördel, eftersom de fastnar bättre då. Vi fick ut åtta ägg, men bara fyra blev befruktade. Vi trodde att vi skulle åka tillbaka för att få äggen insatta efter fem dagar men de sa åt oss att komma tillbaka redan efter två dagar. Vi förstod aldrig varför det blev så för oss, men efteråt har vi hört att det blir så för de flesta som inte får så många befruktade ägg. Vad vi inte förstår är varför det spelar någon roll hur många det är, om äggen alltid fäster bättre efter fem dagar?

Förmodligen har ni missuppfattat informationen ifrån kliniken ifråga. Embryon som odlats i fem dagar (blastocyster) fäster inte bättre än om de odlats i två dagar. De sammanlagda resultaten från väl genomförda vetenskapliga studier visar det. Femdagarsodling används fr a för att kunna välja vilket embryo som ska sättas in. Tanken är att en del embryon inte utvecklas lika bra i odlingsskåpet medan de bästa utvecklas hela vägen till en s k blastocyst. Om det är få embryon på dag 2, så finns ju oftast inte någon anledning att låta äggen "konkurrera" ytterligare tre dagar, utan det/de som ser finast ut sätts in redan dag 2. Att kliniken väljer att inte odla vidare i ett fall som erat, med få ägg, talar ju för att de inte tror att äggen fäster bättre efter fem dagar. (Egentligen antyder de ju att de tror att embryon fäster bättre på dag 2, eftersom de väljer den metoden när det är få ägg - annars skulle ju också de kunna få växa tre dagar till utanför kroppen.)

Vi använder fr a metoden att odla i två dagar. Det beror på det scoringsystem vi utvecklat, som gör att vi med stor säkerhet kan välja rätt embryo/n redan dag 2. (Läs mer om detta under rubrikerna Vetenskap och Resultat.) Vi tycker alltså i allmänhet inte att förlängd odling behövs. Vi anser att livmodern är den bästa miljön för embryot, värmeskåpen bara näst bäst. Det blir också betydligt fler embryon att frysa in med det upplägget, något som underlättar ev fortsatta behandlingar.

När vi gör femdagarsodling, så är det i allmänhet efter att ett par misslyckats ett par gånger trots goda förutsättningar. Då anser vi att den förlängda odlingen bidrar diagnostiskt, dvs hur äggen vidareutvecklas kan bidra till den information som paret kan ha användning av i sina vidare beslut - flera behandlingar eller ej.

Visserligen är det så att en fin blastocyst ofta ger upphov till en graviditet - men samma embryo skulle ha gjort det även om det lagts in efter två dagar.

Min man och jag har gjort tre försök med IVF. Doktorn på kliniken sa att våra ägg hade tjockt skal och att de därför gjorde hål på skalet innan det sattes in. Trots det har inget försök lyckats. Vad vi förstår gör de flesta kliniker inte "hål" på äggskalen. För oss låter det som ett ganska kraftigt ingrepp på något så känsligt som ett befruktat och delat ägg. Vad anser ni om den åtgärden?

Korrekt genomförda vetenskapliga studier visar ingen positiv effekt alls av s k assisted hatching, dvs de metoder där man antingen med kemiska ämnen eller laser medvetet skadar äggskalet i förhoppning att embryot ska fästa bättre. Man ska nog vara tacksam för att det inte klart försämrar chanserna. Det mesta talar ju för att antingen är embryot helt perfekt - då utvecklas det vidare och fäster utan problem, eller så har det fel i sin genetiska programmering, och då hjälper inga manipulationer.

Min sambo (36 år) och jag (33 år) har försökt att få barn i 3 år. Utredningen visade oförklarad barnlöshet. Min mens är som en klocka med exakt 26 dagar. Vi har gjort 3 misslyckade IVF-försök. Jag var då ganska svårstimulerad och de fick inte ut så många ägg trots att stora doser hormon användes. Att jag reagerar dåligt på hormonstimuleringen - innebär det att jag kan ha dåliga ägg trots att jag har normal ägglossning?

Att svara med få ägg (under 3-4) trots höga doser av det stimulerande hormonet (över 300-400 enheter per dag) är tyvärr kopplat till en lägre chans att lyckas vid IVF. All statistik visar att detta minskar chanserna. Anledningen är att den minskade känsligheten i äggstockarna talar för en minskad "äggstocksreserv", alltså i princip att äggstockarna inte har kvar så många ägg. Chansen att då hitta ett perfekt ägg vid IVF är nedsatt. Det innebär inte att alla par som uppvisar ett minskat svar från äggstockarna är chanslösa vid IVF, men chanserna är minskade i förhållande till vad de skulle vara (vid samma ålder) om svaret var bra.

På Linnékliniken arbetar vi så att parets individuella chanser bedöms, både före en behandling och efter ett misslyckat försök. Det kan vara så att just era chanser fortfarande är hyggliga vid ett eventuellt ytterligare försök. Eftersom din ålder är ganska låg i dessa sammanhang, så kan det vara värt att försöka skatta era chanser med hjälp av era journalhandlingar och en undersökning på vår mottagning. Oftast kan en enkel undersökning av dina äggstockar med ultraljud ge vägledning om din äggstocksreserv. Den bedömningen kan sedan kompletteras med blodprov där man nuförtiden oftast mäter nivån av hormonet AMH. Dessa mätningar, tillsammans med din ålder, kan ge just dig och din man en chansbedömning och hjälpa er att avgöra om ni ska pröva fler behandlingar. Du kan läsa mer om dessa s k prognosmodeller under rubrikerna Vetenskap och Resultat.

Jag är 31 år och min man är 38 år. Vi har försökt att få barn i nästan fyra år. Kan min vikt påverka, jag är 169 cm lång och väger 75 kg?  Jag har kraftig hårväxt.  Jag ägglossar inte utan hormonmediciner. Pergotime gav ägglossing någon gång men mest har det krävst injektioner av Puregon för att jag ska ägglossa. Vi har nu också gjort tre insemineringar utan resultat. Har frågat min läkare om jag har PCO men han anser att jag inte har det. Vad kan vi göra mer?

Att ha kombinationen av ägglossningsproblem (som rättar till sig på Puregon) och kraftig hårväxt, innebär i nästan alla fall att man har PCOS, alltså det vanliga tillstånd som vi skriver en del om under rubriken PCOS. (Läs också artikeln i SvD-bilagan som är länkad till hemsidan.) Att din doktor säger att du inte har det, tror jag beror på att han/hon inte är riktigt uppdaterad. En del kollegor lever fortfarande i den gamla föreställningen att PCOS är något mycket ovanligt, och att diagnosen ska ställas bara för en liten extremgrupp patienter. Ibland beror det på att de tror att alla med PCOS måste ha höga värden av testosteron eller testosteron/SHBG-kvoten. Så är det inte alls, dessa värden är inte sällan inom normalområdet. Ibland beror det på att de är osäkra på ultraljudsdiagnostiken. I själva verket är äggstockstypen PCO mycket vanlig, och i sig bara en normalvariant på äggstockar, alltså inget sjukligt i sig.  

Men eftersom PCO-äggstocken är mer "bångstyrig" än andra äggstockar så händer det oftare att den inte ägglossar. Då kan man ha nytta av att gå ned i vikt, om man ligger i överkant. Det skulle alltså vara bra i ditt fall att gå ned några kilo. Faktum är att många då börjar ägglossa också utan mediciner. Viktnedgång kan troligen också minska riskerna med en eventuell graviditet - för missfall, havandeskapsförgiftning och graviditetsdiabetes.

Jag rekommenderar alltså några kilos viktnedgång, och därefter tycker jag det börjar bli dags att diskutera IVF. Detta under förutsättning att du fått ett hyggligt antal ägglossningar, så att den "enkla" behandlingsmöjligheten är testad. Vid IVF är ju resultaten hos kvinnor med din äggstockstyp mycket bra, fr a under förutsättning att vikten är hyfsat under kontroll.

Vårt enda IVF-försök slutade med utomkvedshavandeskap. Nu undrar jag hur stor är risken att det blir utomkvedshavandeskap vid IVF-behandlingar? Finns det någon möjlighet att förhindra att det blir så igen?

Det finns en viss risk för utomkvedshavandeskap vid IVF-behandling. Risken brukar anges till knappt 2 %  men är också beroende på om det finns skador på äggledarna eller inte. Har man genomgått ett utomkvedshavandeskap, är risken mycket ökad att detta ska inträffa igen, om man blir gravid på naturlig väg. En viss riskökning föreligger då också i samband med IVF - till ca 5%. Om äggledarna är helt bortopererade minskar risken för utomkvedshavandeskap vid IVF, men den blir ändå tyvärr inte helt noll. Det förekommer nämligen i sällsynta fall att en graviditet sätter sig i ett hörn av livmodern.

Hur kan progesteron vara både "nyttigt" och "farligt" vid en nystartad graviditet? Finns det olika sorters progesteron eller är det dosen som avgör? Progesteron används ju både för att framkalla mens (Primolut Nor, Gestapuran t.ex. och då ska försäkra sig om att man inte är gravid) och att hjälpa ett befruktat ägg att fästa i livmodern (Progesteronvagiatorer eller injektioner). Jag vill även veta mer om hCG (är det en "släkting" till progesteron?).

Progesteron (gulkroppshormon) är det hormon som produceras i äggstocken efter ägglossningen (tillsammans med kvinnliga könshormonet östrogen). Progesteron påverkar livmoderslemhinnan så att den blir mottaglig för ett befruktat ägg och därför förutsättning för en graviditet. Inför en vanlig mens slutar äggstocken att producera progesteron och det är den sjunkande nivån av progesteron som leder till att det blir en mensblödning. Vid en graviditet producerar den tidiga graviditeten hormonet HCG som i sin tur stimulerar äggstocken att fortsätta producera progesteron, det är därför det inte blir någon blödning. Vid IVF, fr a efter nedreglering (Synarela, Suprecur), blir ofta progesteronnivåerna lite för låga (i förhållande till östrogennivåerna), varför de måste höjas med ett par veckors tillförsel vaginalt (Progesteronvagitorier eller Crinonegel). De andra preparat du nämner är framställda ämnen som liknar progesteron, s.k. gestagener, och som har en progesteronliknande funktion. De kan användas bl.a. för att förskjuta mens (ex vid semesterresa), eller för att sätta igång en blödning för en kvinna som inte har egna ägglossningar/mens. Dessa gestagener är inte betraktade som helt säkert riskfria för fostret.

Jag är kvinna, 35 år, och har tillsammans med min make avslutat en fertilitetsundersökning. Vi skall nu påbörja en period av insemination. Jag undrar över biverkningarna som anges i Fass-katalogen för läkemedlet Pregnyl 5000 IU. Hur vanliga är biverkningarna?

Pregnyl har inga egna biverkningar annat än möjligen att vissa patienter kan få lite rodnad och irritation vid stället för injektionen. De biverkningar som kan förekomma hänger däremot samman med ägglossningsstimuleringen innan man ger Pregnyl. Om denna stimulering är kraftig kan man få något som kallas överstimulering med bl.a. smärtor och vätska i buken. Dessa symtom kan förstärkas av Pregnyl eftersom detta fortsätter att stimulera äggstocken. Man måste därför ha kontroll på ägglossningsstimuleringen innan Pregnyl ordineras. Detsamma gäller för Ovitrelle, som liknar Pregnyl och som numera är vanligt fr a vid IVF.

Vi är ett par som inom kort står på tur för en IVF-behandling. Nu undrar vi vad ni anser om att kvinnan sjukskriver sig i ca en vecka efter ett ev. äggåterinförande? Kan ett stressigt arbete, som upplevs som både fysiskt och psykiskt ganska ansträngande påverka chanserna för äggen att "fastna"? Vi har varit gravida en gång, men fick missfall tidigt.

Det normala är att det inte behövs någon sjukskrivning efter IVF. Någon gång kan det vara motiverat, ex. om man har ont i äggstockarna eller buken och man har ett rörligt arbete som ökar besvären. Sjukskrivning ökar dock inte möjligheten till att bli gravid efter behandlingen.

Jag har efter ett tredje IVF försök med mikroinjicering lyckats bli gravid och är nu i mitten av åttonde veckan. Jag har väl under alla år jag väntat och längat trott att jag i detta läge skulle befinna mig i sjunde himlen men .... När kan man andas ut för att ha gått förbi den mest överhängande missfallsrisken? Som det är just nu går jag på toaletten ca 15 gånger om dagen och kontrollerar så att jag inte fått blödningar... Jag har varit på ultraljud där allt såg normalt ut. Hur stor är risken att jag kan få ett barn med Downs syndrom? Jag är 35 år gammal.

Det är klart att man kan känna oro i tidig graviditet. Det är också vanligt att man inte vågar känna någon riktig glädje utan att man reserverar sig för "något kan ju gå fel". Du har ju varit på ultraljud och man har där uppenbarligen sett en normal graviditet i livmodern. Något bättre tecken än detta finns inte. I och med att man sett ett foster med normal hjärtaktivitet är det inte heller någon vecka som är mer "kritisk" än någon annan, risken för missfall är tvärtom mycket låg om den tidiga graviditetsutvecklingen är normal. Likaså är risken för Downs syndrom mycket liten i din ålder. I 40-års åldern brukar man säga att risken för detta syndrom ökat till ca 1 %.

Hur stor procent av de ägg som befruktas "fastnar" i livmodern? Kan man själv påverka att detta verkligen sker efter själva befruktningen, t ex genom att äta rätt mat, vila mycket, tänka positivt osv....? Eller avgör kroppen helt och hållet själv om det befruktade ägget ska stanna i livmodern?

Chansen att ett befruktat ägg ska växa vidare, s.k. implantation, varierar väldigt mycket från par till par och från embryo till embryo. Vi vet nu att begränsningen inte ligger i förmågan att "fästa", utan problemet är att väldigt många embryon inte har en korrekt "inre programmering" för att fortsätta att dela sig. Senare tids forskning har visat att många embryon har mer eller mindre många avvikelser i sin arvsmassa. När vi nu för tiden återför ett embryo i de flesta fall kan vi se att i genomsnitt implanterar nära 40% för kvinnor under 35 år, medan den siffran är betydligt lägre kring 40 år. Anledningen är att färre ägg är normala i sin kromosomsammansättning vid dessa högre åldrar.

Jag skulle vilja veta om och i så fall hur man brukar utreda nedsatt spermakvalitet. Vi har gått på utredning i ca ett år och fått veta att min man har dålig kvalitet på sina spermier. Ingen utredning har gjorts om anledningen till detta, utan man har bara konstaterat att det är så. Det är konstigt tycker jag, eftersom han har lyckats bli far en gång förut helt utan problem.

Det är svårt att svara helt på din fråga då nedsatt spermakvalitet kan innebära flera saker, och dessa saker viktas tyvärr lite olika i olika lab. I ett spermaprov kontrollerar man ex. volym, antal spermier, koncentration av spermierna, rörlighet och utseende. Viktigast är den totala mängden spermier med god rörlighet, vilken inte bör vara under 10 miljoner. Bäst bedömning vid lite tveksamma prover tycker vi att ett s k swim-uptest (eller motsvarande) ger. Det visar mängden spermier som tar sig upp i en speciell lösning, vilket kräver bra rörlighet och att de inte är missbildade. Här finns vissa gränser för om provet ska anses tillräckligt för att befruktning borde kunna ske utan hjälp, eller om IVF krävs. Vid mycket nedsatta mängder görs inte bara vanlig IVF utan s k mikroinjektion. Nuförtiden vet vi att även mycket dåliga spermaprover kan ge mycket bra resultat vid IVF. Detta beror på att arvsmassan hos den enskilda spermien ofta är normal, även om det finns en nedsatt mängd rörliga spermier.

De allra flesta orsaker till nedsatt spermiekvalitet är sannolikt medfödda och ingenting man kan behandla mannen direkt för. Ibland kan nedsatt spermekvalitet bero på medicinering eller annan sjukdom. I sällsynta fall kan det vara en hormonbrist, men då brukar man ha också andra symtom som dålig skäggväxt och impotens. Vid mycket nedsatta spermaprov brukar man därför ta hormonprover och kanske kromosomanalyser.

Min man som är 30 år har alldeles för få spermier för att jag skall kunna bli gravid. Nu i våras gjordes vårt första ivf försök, som misslyckades. Varför vet jag inte. Jag hade väldigt många fina ägg, som delade sig jättebra, och som dessutom gick att frysa. är det någon mening med att använda sig av dessa ägg, eller skall vi påbörja en ny behandling?? Blev jag inte gravid med dom färska äggen, borde jag inte bli det med dom frysta heller?? De togs ju vid samma tillfälle.

Återförande av de frysta äggen kan mycket väl leda till graviditet om de klarar upptiningen. Det är kvaliteten på det enskilda äggen som är avgörande och det är inte hela "gruppen" ägg från ett behandlingstillfälle som är av samma kvalitet. Eftersom ni hade så fina ägg att de var möjliga att frysa borde chansen till graviditet vid nya försök vara mycket bra.

Jag är 25 år och min man 28 år, vi har försökt få barn under lite mer än ett år och påbörjat en utredning nu under hösten. Hans spermaprov var bra. Våran läkare undersökte mina ägglossningar med ultraljud. På dag 11 var äggblåsorna ca 15-16mm stora, dag 13 17-18 mm, men på dag 15 hade de minskat och var endast 15-16 mm igen. Han hittade dåligt med sekret, och få spermier. Tidigare uppmätt progesteron var ca 32-33, vilket jag förstod var på gränsen till normalt. Nu är jag orolig, innebär det att jag inte har några ägg alls? Eller var min mans "gamla" spermaprov felaktigt? Finns det någon behandling om man inte har något sekret och dålig eller för tidig ägglossning?

Det är inte ovanligt att en tillfällig menscykel inte fungerar helt normalt. Detta är speciellt vanligt om man ska göra någon form av test. Det är ju en känslig regleringsmekanism som styr ägglossningen. Är kvaliten på ägglossningen tveksam vid flera tillfällen kan man ge ägglossningsstimulerande behandling. Då brukar också sekretet bli bra. Sekretproduktionen hänger samman med hormonproduktionen hos äggblåsorna och det är ganska ovanligt att sekretet är dåligt om ägglossningen är normal.

Ibland kan det dock vara svårt att "hitta" rätt dag för undersökningen då sekretet är av bästa kvalitet endast ett par dagar inför varje ägglossning. I modern barnlöshetsutredning har nu det s k PCT-testet strukits. Testet innebär just sekretbedömning vid ägglossning och bedömning av hur spermierna simmar i sekretet. Senare tids analyser har dock visat att testet inte håller för vetenskaplig prövning, dvs det är för många test som ger felaktiga besked.

På Linnékliniken har PCT-testet ersatts med 2-3 inseminationer (förutsatt att utredningen i övrigt inte visar några avvikelser, och kvinnans ålder är under 35-37 år). Tanken är att om sekretet verkligen är för tjockt vid ägglossning, så kan man föra spermierna förbi hindret, upp genom livmodershalsen, så att de kan nå ägget. Att chansen att lyckas med insemination är ganska liten, ca 15 % per försök, avspeglar nog att sekretproblem som barnlöshetsorsak är ganska sällan förekommande.